Den offentliga kvalitetskontrollen
|
|
Den
tyska vinlagen föreskriver vilka druvsorter som är bäst lämpade (och därför
tillåtna) i olika områden. Den föreskriver vidare att druvornas ursprung och
mognadsgrad vid skördetidpunkten måste uppges för att de skall kunna
tilldelas en kvalitetsklass.
|
Kvalitetsvinerna,
dvs. QbA och Prädikatsvinerna, skall genomgå en offentlig kvalitetskontroll i
tre steg.
1) skördekontroll;
2) laboratorieanalys, varvid man
bland annat mäter alkoholhalt, restsötma, extrakt och syrahalt; samt
|
| 3) sensorisk
provning, dvs. en blindprovning där regionala experter provar vinet och bedömer
om det är typiskt för ursprung, druvsort, kvalitetsklass och årgång. Färg,
klarhet, doft och smak bedöms även, såväl som vinets harmoni, vilket är en
samlande bedömning av alla kriterierna.
|
|
|
Endast
om vinet uppnår en föreskriven minimipoäng (1,5 av 5 möjliga) får vinet
sitt kontrollnummer (A.P.Nr.), vilket är beviset på att vinet är godkänt av
myndigheterna. Det är samtidigt beviset för att det är ett tyskt vin. Det förekommer
nämligen att tyska producenter gör härtappningar av vin från annat land. Då
genomgår vinet givetvis inte den offentliga kvalitetskontrollen och tilldelas således
inte något AP-nummer.
|
|
Genom
kontrollnumret kan myndigheterna alltid spåra vinets ursprung. En flaska av
vinet plomberas och förvaras, så att det vid en ev. reklamation alltid är möjligt
att göra en jämförelse med det vin, som en gång blev godkänt.
|
|
Det
blir ganska mycket vin som samlas hos kontrollmyndigheten och efter en period om
två år har odlarna rätt att disponera över flaskorna. Vanligtvis skänks
dessa till välbehövande ålderdomshem.
|
|
För
att slå vakt om kvalitén och samtidigt motverka svängningar i
produktionsvolymen tillämpar man avkastningsbegränsning i Tyskland. Den fastställda
maximivolymen varierar mellan de olika vindistrikten och baserar sig på
druvsort, kvalitetsklass och distrikt.
|
|
|
